Casa Delfino Suites

Nu ser jag havet och jag kör ju bevisligen på Piraeus Street, och där plötsligen dyker Talos-torget upp. Till min stor förvåning finns där två lediga platser. Jag tar bara den ena och lat som jag är lämnar jag min otympliga reseväska i bilen. Ägaren Manthos Markantonakis har nämligen berättat för mig att gatan utanför Casa Delfino är bilfri, ja nästan, taxibilar får köra där dagtid, men om man lånar ut sina bilnycklar till receptionisten i några minuter så trollas bagaget snabbt till receptionen. I like!

Vackert, vackrare, vackrast

Mitt leende blir allt tydligare ju närmare jag kommer Casa Delfino. Jag älskar dessa autentiska herrgårdar med venetiansk arkitektur. Det är så vackert så att min puls rusar! Jag är tyvärr lite sen till mitt möte med Manthos, så jag måste vänta med att se mitt rum. Det är svårt att bestämma hans ålder, men han är i alla fall mycket charmerande. Min vana trogen, undrar jag över egendomens historia, och vilken historia jag får höra, om bara hälften är sant, så är det fantastiskt.

Romantik, äventyr och ödets nycker

Berättelsen börjar år 1835 med Giovanni Delfino, en riddare och skeppsägare från Genua, som gjorde sig en förmögenhet på att transportera varor fram och tillbaka på Medelhavet. En ödestiger resa till Syrien och en storm, bidrog till att Delfino förliste med sitt skepp vid slottet Gramvousa, på Kreta. Delfino lyckades dock rädda sin dyrbara last av torsk, som han sålde till lokalbefolkningen, med god vinst. Vis av den goda lönsamheten skickade han bud till Genua efter en ny last med torsk. När den ankom var även hans fru Bianca och deras barn, Petro och Margaritte med. I början av 1840-talet köpte Delfino en stor venetiansk herrgård mitt i hjärtat av staden, därav namnet Casa Delfino.

När dottern Margaritte kom i giftasålder, blev hon skickad med ett skepp till Genua, där en ”utvald” brudgum väntade. Men ödet ingrepp, hon blev störtförälskad i skeppets kapten, och det unga paret vände åter till Chania. Casa Delfino, gavs till Margaritte som en del av hennes hemgift. Det lyckliga paret fick sex barn och alla efterföljande  generationer bodde kvar på egendomen. Under andra världskriget blev Casa Delfino svårt skadat och fick överges.
 
Så småningom, 1989, valde Manthos Markantonakis - en femte generationens ättling till Delfino- familjen - till sin mission att återskapa familjens hem till sin forna prakt. Med stor kärlek och omsorg, blev Casa Delfino omvandlat till ett lyxhotell. Manthos ambition var att återskapa känslan av en privat bostad i hjärtat av Chania.

Terrass ”with a view”

Jag vet inte om jag njutit lika mycket av en takterrass tidigare, jo kanske i New York på hotel Gansevoort i Meatpacking District. Jag kan sitta på Casa Delfinos takterrass i timmar och filosofera, samtidigt som jag insuper den vykortslika utsikten över Chanias takåsar och hamn. Prata om harmoni för själen.

Aktiviteter och faciliteter på Casa Delfino

• En legendarisk frukost som får alla sinnen att blomma ut.
• Takterrass med bar, solstolar och jacuzzi samt en betagande utsikt
• Underbar och pittoresk innergård, vacker som ”när fåglarna sjunger”
• Bar & lounge som serverar drinkar och lättare anrättningar.
• SPA med hamam, stor jacuzzi och kroppsbehandlingar

Värt att veta om Casa Delfino

Casa Delfino ligger vackert inbäddat i Chanias gamla stadsdelar. De kan således förekomma autentiska stadsljud, som i mina öron ökar ”wow”-faktorn. Detta är en gammal egendom och således saknas likriktning och standardisering. Här finns inga långa korridorrer, med identiska rum så långt ögat räcker. Istället får du en sprudlande charmfull interiör, där väggar och vinklar inte skulle klara dagens byggnadsnormer. Men det gör inget, det är ju ett hideaway!

Därför kommer jag återvända snart

Chania är faktiskt en mycket pittoresk och genuin stad! Även om här finns en hel del turister så har staden behållit sin autenticitet. Jag gillar att promenera runt i gränderna, speciellt på morgonen innan staden helt har vaknat. Jag njuter i fulla drag av att betrakta fiskebåtarna, när de angör hamnen med dagens fångst och jag älskar den ständiga närheten till havet. På Casa Delfino får jag ro i själen och jag tänker mycket på Delfino och Margaritte. På något sätt känns de fortfarande närvarande. Och jag är evigt tacksam att Manthos tog sitt historiska ansvar!