Resor till Turkiet

Precis som det ligger på gränsen mellan öst och väst, balanser Turkiet mellan gammalt och nytt. Turkiet är motsägelsernas land, som håller fast vid sin historia och kultur, men samtidigt omfamnar moderna trender från västerlandet. Det är inte ovanligt att ett lokalt café som serverar turkiskt kaffe ligger granne med ett Starbucks.

Det finns framförallt tre regioner i Turkiet som brukar attrahera besökare från hela världen.

Bosporen – Istanbul

Det strategiska läget mellan två världsdelar och två hav har skapat en naturlig diskrepans mellan den asiatiska och europeiska delen av Istanbul. Staden delas varsamt av Bosporens blågröna vatten och det är nästan ofrånkomligt att inte bli förförd av den mytomspunna atmosfären. Anses som en av världens mest spännande storstäder. Hos Hideaways kan du komplettera din storstadssemester i Istanbul med sol och bad på den närliggande ön Büyükada.

Egeiska havet – Turkiet

Underbart vacker skärgårdsregion i västra Turkiet med spännande städer, betagande stränder, outforskade öar och en mycket välkomnande befolkning. Det är hit turkarna reser själv när de skall semestra. Hideaways kommer lansera resor till denna region fr o m februari/mars.

Turkiets sydkust - Antalya

Sol, bad, turkosfärgat vatten, trevliga hotell, vällagad mat, ja ingredienserna för en avkopplande solsemester finns i överflöd längs med Turkiets sydkust. Oavsett om du besöker storstadsinspirerade Antalya, lågmälda Kemer, historiska Side eller semesteroasen Alanya finns förutsättningarna för en slösande skön och vilsam semester. Hideaways har inga resor till detta område.

Läs mer om Turkiet

Sevärdheter i Turkiet

Här har jag valt ut några av de många sevärdheter, som du kan uppleva på din semester i Turkiet. Om du vill ha mer inspiration till din resa till Turkiet, rekommenderar jag dig att läsa artiklarna på vår reseblogg, som rymmer många spännande inlägg om alla våra resmål. Mycket nöje och trevlig resa!

Teatern i Aspendos

Aspendos teater, belägen i Antalyaprovinsen i den sydvästra delen av landet, är ett av de bäst bevarade romerska teatrar i världen. Teatern, som med en diameter på 96 meter ursprungligen hade plats till 7000 åskådare, byggdes 155 år e.Kr. av den grekiska arkitekten Zenon, som föddes i den antika staden Aspendos.

Under det Seldjukiska rikets herravälde – ett turkiskt-persiskt sunni-muslimskt imperium, som härskade över stora områden i Centralasien, Den Persiska golfen och det östra Anatolien i perioden från 1037 till 1194 – användes teatern som karavaneserai: d.v.s. som ett värdshus och härbärge för karavaner av köpmän och handelsfolk på de seldjukiska handelsrutterna mellan Centralasien, Anatolien och Den Persiska golfen. I början av det trettonde århundradet blev teatern, under det så kallade Rom Sultanatet, som var en förgrening av det omkullkastade Seldjukiska storriket, omvandlad till ett palats.

Teatern var en del av den antika staden Aspendos – därav namnet – som sägs ha grundats omkring 1000 f.Kr. av grekerna, som möjligtvis kom från den legendariska staden Argos på halvön Peloponnesos. Sedan stod staden under både lykiskt och persiskt herravälde, och tvingades under en period betala en stor summa årlig skatt till Alexander den store – 4000 hästar och 100 guldtackor – som hotade med att invadera staden, innan staden 190 f.Kr. erövrades av romarna, som 345 år senare grundlade teatern.

Teatern står varje år som värd för en internationell balett- och operafestival, som arrangeras av den turkiska statens nationella opera- och balettscen, och som lockar opera- och balettkompanier från hela världen, samt 10.000 inhemska och utländska åskådare.

Celsusbiblioteket

Celsusbiblioteket, belägen i Selçukdistriktet i den sydvästra delen av landet, består av de unika resterna av ett antikt, romerskt bibliotek, som uppfördes av den romerska konsulen Julius Aquila Polemaeanus till ära för dennes far, den romerska senatorn och konsulen Tiberius Julius Celsus Polemaeanus. Den antika byggnaden byggdes med syfte att verka som både bibliotek – med omkring 12.000 skriftrullar – och som mausoleum för Tiberius Julius Celsus Polemaeanus, vars sarkofag ligger begraven under biblioteket vid huvudingången.

Biblioteket, som påbörjades år 117 e.Kr. och blev färdigställt tre år senare, i år 120 e.Kr., är ett av få exempel i världen på ett antikt romerskt bibliotek och ett fascinerande bevis på, att offentliga bibliotek inte bara var en service, förbehållen invånarna i det romerska imperiets centrum i Rom, eftersom det byggdes långt från imperiets politiska och administrativa kärna.

I 262 e.Kr. gick hela bibliotekets interiör, inklusive de 12.000 skriftrullarna, bokstavligen talat upp i rök, som resultatet av en kraftig brand, som förorsakades av ett våldsamt jordskalv. Endast fasaden fanns kvar – och denna användes senare som ett så kallat nymfeum omkring 400 år e.Kr., d.v.s. ett monument vigd åt nymferna, som var naturandar i den grekiska och romerska mytologin.

Senare förstördes även fasaden till följd av ännu ett våldsamt jordskalv, som drabbade staden, vilket betyder att den nuvarande fasaden är en – enligt experter – mycket välgjord och historiskt korrekt rekonstruktion, som gjordes på 1960- och 1970-talen.

Pamukkale

Pamukkale är en liten by och ett fantastiskt naturfenomen, belägen i Denizli-provinsen i den sydvästra delen av landet, som bland annat inkluderar varma källor och de berömda Pamukkaleterrasser skapade av kalkavlagringar. Totalt finns det 17 varma källor i området med temperaturer mellan 35 och 100 grader.

De terrassformade källorna, som tillsammans med det omkringliggande området och den antika staden Hierapolis har utsetts till världsarv av UNESCO, har använts som bad genom flera årtusenden och attraherar varje år massor av besökare från både in- och utland.

Hagia Sophia

Kyrkan Hagia Sophia, belägen i Istanbul, är ett av Turkiets mest avbildade och besökta monument. Kyrkan, som byggdes mellan 532 och 537 e.Kr. efter order av den bysantinska kejsaren Justinianus I, var det Bysantinska Rikets primära kyrka.

Kyrkan har haft en turbulent och dramatisk historia: Från året 537 till 1453 användes den som ortodox kyrka och som huvudsäte för patriarkatet i Konstantinopel med undantag för perioden 1204 till 1261, då den tjänade som romersk-katolsk katedral under det latinska kejsarriket. Från den 29 maj 1453 övertogs kyrkan av osmanerna, ledda av sultanen Mehmed II, som hade erövrat Konstantinopel. Och i 1931 förde de nya sekulära vindarna i Turkiet till, att moskén stängdes i fyra år, efter order från Mustafa Kema Atatürk, som den 29 oktober 1923 förklarade Turkiet som en sekulär republik med sig själv i spetsen, som landets förste president.
Kyrkan/moskén återinvigdes först 1935 som museum.

I dag är kyrkan ett av de mest synliga tecken på den kultur- och religionskamp, som har utspelat sig i Istanbul de senaste knappt 1700 åren. Även om Turkiet fortfarande är en republik på papper, och trots att kyrkan fortfarande officiellt är ett museum, som Atatürk önskade, har kyrkans fyra minareter, sedan 2013, använts för att kalla till muslimsk bön – och de senaste åren har flera turkiska maktinnehavare inom politiken, häribland inte minst den konservativa vicepresidenten Bülent Arinç, krävt att kyrkbyggnaden än en gång skal användas som moské.

Blå moskén

Blå moskén, eller Sultan Ahmet Camii, som är dess riktiga turkiska namn, ligger också i Istanbul och är den mest kända moskén i Turkiet. Moskén har fått sitt tilltalsnamn på grund av dess mer än 20.000 handgjorda kakelplattor i interiören, varav några är blå.

Moskén byggdes mellan 1609 och 1616 på uppdrag av sultanen Ahmed I, som ville bygga en moské för att blidka Gud efter två – för det Osmanska Riket – smärtsamma krig, som slutade med fredsavtalet mellan Osmanska Riket och den persiska Safavid-dynastin 1612.

Moskén rymmer bland annat en huvudbyggnad, en förgård med välvda arkader (som är lika stora som själva moskén), sex minareter (bönetorn), åtta sekundära kupoler, mer än 200 blyinfattade glasfönster, ett hospice, en madrassa (en skola) och en grav med moskéns grundläggare. Centralt i moskén står dess mihrab (niche, som anger riktningen mot Mekka för den som ber), som är gjord av fint huggen marmor och omgiven av många av de vackra glasfönstren.

Läs mer

Mat och dryck i Turkiet

Turkiet har en spännande och mångfaldig gastronomi, som har påverkats av landets placering mellan öst och väst, dess historia som en del av det Östromerska Riket och det Osmanska Riket och dess läge nära Medelhavet och Svarta havet. Här har jag valt ut ett par kulinariska specialiteter och klassiska rätter, som du kan få tillfälle att smaka på, när du semestrar i Turkiet. Smaklig måltid och trevlig resa!

Sac Kavurma

Sac Kavurma är en läcker blandning av lammkött, paprika, lök, vitlök och tomater, kryddade med lite örter och därefter kokt på hög värme i en järngryta, som liknar en wok. Om du äter rätten på en restaurang, serveras den ofta direkt vid bordet, med lågan fortfarande glödande under wokpannan.
Traditionellt serveras rätten med ris och olika sallader.

Dolma

Dolma består av en rad grönsaker, t.ex. paprikor, tomater och squash, som har fyllts med en ris- och örtblandning. En besläktad rätt är sarma, som består av t.ex. vinblad och kålblad, som viks runt en bestämd fyllning, och som några kanske känner igen från den motsvarande grekiska rätten, som förvirrande nog heter dolmades. Förvirringen beror på, att de ursprungliga namnen inte längre används konsekvent i Medelhavsområdet, där den ursprungliga skillnaden mellan dolma, som kommer av verbet dolmak, som betyder ”att vara uppfylld”, och sarma, som kommer av verbet sarmak, som betyder ”att vara inpackad”, har fallit bort. I denna ursprungliga turkiska terminologi står sarma för de rätter, där en grönsak, såsom vin- eller kålblad, har vecklats runt om en bestämd fyllning.

Som de olika benämningarna antyder, så finns det ett hav av variationsmöjligheter, när det gäller rätten dolma/sarma, och liksom det finns många olika grönsaker, som kan fyllas eller vecklas runt en fyllning, finns det också många olika slags fyllningar, häribland olika typer av kött, förutom russin, nötter och olivolja.

Normalt serveras dolma/sarma med kött i varmt tillstånd, medan dolma/sarma utan kött serveras kalla.

Simit

Du har möjligtvis sett dessa cirkelformade bröd med sesamfrön någon gång i ditt liv i andra länder med osmansk bakgrund, men utan att nödvändigtvis tänka på, att det är ett turkiskt bröd. Simitbröden säljs både på bagerier och på gatan, där gatusäljare säljer från en liten vagn eller ett fat, som de bär på huvudet, med tre slags utrop, allt efter hur färska bröden är: taze simit, som är färska simit; sicak, som är varma simit (d.v.s. det är inte länge sedan de togs ut ur ugnen); och el yakiyor, som bokstavligt talat betyder, att de är så varma, att man kan bränna sig på dem (men i verkligheten hänvisar det till, att det var mycket kort tid sedan, de togs ut ur ugnen).

Brödets namn, simit, kommer av det arabiska ordet ” samid” (vitt bröd) och sägs ha producerats i Istanbul sedan 1525. I en berömd resedagbok, skriven av den osmanska juristen, religiösa experten och underhållaren Evliya Çelebis, med titeln Seyâhatnâme, beskrivs det hur det redan på 1630-talet fanns hela 70 simitbagerier i Istanbul.

För många turkar består frukosten ofta av simitbröd, tillsammans med frukt, ost, ayran (dryck av yoghurt och vatten) samt massor av turkiskt te.

Hamsi

Hamsi är en rätt, med ett särskilt band till Turkiets största stad Istanbul. Här har man direkt tillgång till Marmarahavet och Bosporen, och därifrån till de två stora haven Medelhavet och Svarta havet, där man kan fånga massor av fisk och skaldjur. En av de fiskar, som invånarna i Istanbul och andra turkiska städer, som ligger nära Svarta havet, gillar att hålla utkik efter när de seglar ut om hösten och tidigt på vintern, är anjovis. Rättens namn, hamsi, betyder faktiskt just anjovis på turkiska.

Dessa anjovisar serveras antingen som en egen rätt, där de grillar eller vänds i majsmjöl och steks, eller som en del av olika turkiska smårätter. Rätten är mest utbredd under högsäsong för anjovisfångst, som ligger i perioden mitten av oktober till vintern börjar.

Menemen

Menemen äts ofta som frukost i Turkiet med lite bröd till, men det kan också ätas på alla tidspunkter under dagen.
Rätten består av lök, paprikor och tomater, som långsamt värms upp i en varm panna. Därefter tillsätter man ägg, antingen som stekt ägg eller äggröra. Till sist tillsätter man kryddor, såsom paprika, oregano, mynta och svart peppar, och i några tillfällen även någon typ av kött, t.ex. den turkiska sujuk-korven, även om kött inte ingår i den mest traditionella versionen av rätten.

Rätten serveras ofta i en metallpanna, för att hålla sig varm längre (precis som vi i Sverige ofta serverar en omelett), tillsammans med bröd.

Börek

Börek är en – sannolikt – ursprungligen osmansk rätt, som uppfanns i de anatoliska provinserna under det Osmanska Riket, och som inte bara har blivit utbredd i Turkiet idag, men som även finns i många andra av de områden, som tidigare stod under det Osmanska Rikets herravälde. Rätten har också spridit sig till många sefardiska sydslaviska, nordafrikanska och balkanska miljöer, som historiskt sett har varit i kontakt med det Osmanska Riket.

Rätten består av bakade eller stekta fyllda kakor gjorda av en tunn deg, kallad phyllo (eller yufka). Den kan vara fyllda med ost – ofta fetaost, sireneost eller kasarost – samt hackat kött eller grönsaker.

Läs mer

Information om Turkiet

Här har jag samlat lite fakta och information om Turkiet, såsom landets geografi, historia och klimat, vilket kan bidra till inspiration till din semester i Turkiet. Om du vill ha mer inspiration till din resa, rekommenderar jag dig att besöka vår blogg, där du kan hitta spännande artiklar om alla våra resmål. Mycket nöje!

Geografi och befolkning

Turkiet ligger på halvön Anatolien och i det östra Thrakien som gränsar till hela åtta olika länder, som ligger i Europa, Mellanöstern, västra Asien och Kaukasus, och gränsar dessutom till Medelhavet mot syd och väst, och till Svarta havet mot norr. Med detta fantastiska transkontinentala läge mellan så många länder och mellan olika världsdelar, betraktas Turkiet ofta som en gräns eller en bro, allt efter ståndpunkt, mellan öst och väst.

Landet är indelat i sju regioner, som används i förbindelse med offentliga administrativa uppgörelser, t.ex. befolkningsmätningar, men annars tjänar de inget praktiskt syfte till vardags. Dessa sju regioner är indelade i 81 provinser, som i sin tur är indelade i 923 distrikt. Provinserna bär normalt samma namn som provinshuvudstäderna med undantag för Hatay (med huvudstaden Antakya), Kocaeli (med huvudstaden Izmit) och Sakarya (med huvudstaden Adapazari).

Provinserna med de största befolkningarna är i Istanbul (12 miljoner invånare), Ankara (4,4 miljoner invånare), Izmir (3,7 miljoner invånare), Bursa (2,4 miljoner invånare), Adana (2 miljoner invånare) och Konya (1,1 miljoner invånare). Totalt finns det 18 provinser i Turkiet, med en befolkning på över 1 miljon invånare.

Istanbul är den största staden i Turkiet, belägen i provinsen med samma namn, i den nordvästra delen av landet, som med sina lite mer än 14 miljoner invånare samtidigt är den tredjestörsta staden i världen mätt efter antalet invånare innanför stadsgränsen. Huvudstaden Ankara, belägen i provinsen med samma namn, i den centrala/nordvästliga delen av landet, har omkring 4,4 miljoner invånare och är den näststörsta staden i Turkiet. Andra stora och viktiga städer i Turkiet är Izmir med 3,7 miljoner invånare, Bursa med 2,4 miljoner invånare, Adana med 2 miljoner invånare, Gaziantep med 1,3 miljoner invånare, Konya med 1,1 miljoner invånare, Antalya med 1 miljon invånare, Kayseri med 1 miljon invånare och Mersin med 914 000 invånare.

Turkiet har totalt omkring 75 500 000 invånare fördelat på 783 562 kvadratkilometer. Enligt en rapport från Statistiska institutet i Turkiet, utförd 2007, bor 70,5% av den turkiska befolkningen i de turkiska storstäderna.

Klimat och väder

Turkiet har olika slags klimat och väder, allt efter i vilken del av landet du befinner dig. I kustområdena vid Medelhavet (den västra och södra delen av landet) råder ett utpräglat medelhavsklimat med milda vintrar och varma, torra somrar. I kustområdena vid Svarta havet är det däremot kustklimat med varma och regniga somrar och kyliga vintrar. Dessa områden vid Svarta havet har mest nederbörd i landet, och är de enda områden, som har nederbörd året runt.

Vid kusten mot Marmarahavet – sundet som förbinder Medelhavet med Svarta havet – skiftar klimat mellan medelhavsklimat och kustklimat, med varma och moderat torra somrar och kyliga, våta vintrar. Vid kusterna omkring Svarta havet och Marmarahavet kommer det snö varje vinter, men det ligger normalt inte kvar mer än i några dagar eller en vecka.

I den inre delen av landet, på den anatoliska högplatån, som ligger i lä mellan bergen i närheten av kusten, råder det fastlandsklimat, som kännetecknas av stora säsongsmässig skillnader (d.v.s. mycket varma somrar och mycket kalla vintrar) och även stora förändringar på dygnsbasis. Speciellt den östra delen av den anatoliska högplatån, som ligger längst bort från kusten, präglas av detta fastlandsklimat med stora säsongs- och dygnsförändringar. I den östra delen av den anatoliska högplatån förekommer det således temperaturer helt ner till minus 30 eller 40 grader vissa vintrar, medan det i den västra delen av den anatoliska högplatån är tal om betydligt mer moderata vintertemperaturer, som genomsnittligt ligger på 1 plusgrad.

På grund av de enorma klimatskillnaderna innanför Turkiets gränser, är det lönlöst att tala om generella genomsnittstemperaturer, antal soltimmar och nederbördsmängd för hela landet, men du kan nedan läsa mer om genomsnittstemperatur, soltimmar och nederbörd för vårt resmål Istanbul.

De mest solrika månaderna i Istanbul är juli med i genomsnitt 360 soltimmar, augusti med i genomsnitt 340 sotimmar och juni med i genomsnitt 310 soltimmar. December, januari och februari är inte överraskande de månader, som bjuder på minst sol i Istanbul, med omkring 100 soltimmar i genomsnitt.

Det är också juni, juli och augusti, som bjuder på de varmaste månaderna i Istanbul med genomsnittstemperaturer på 22 grader i juni respektive 24 grader i både juli och augusti. De kallaste månaderna är januari och februari med i genomsnitt 6 grader, följt av december och mars med i genomsnitt 8 grader.

De mest regniga månaderna i Istanbul är november, december och januari med i genomsnitt 100 mm, medan det i juni, juli och augusti faller minst regn med 30mm i juni, 30mm i juli och 20mm i augusti i genomsnitt.

Historia

Anatolien – som utgör huvuddelen av det moderna Turkiet – är ett av de äldsta bebodda områdena i världen och är ett av de områden, som några språkforskare har utpekat som det hypotetiska centrum för spridningen av de indoeuropeiska språken. Men de första dokumenterade folkslag, som bebodde området, var troligtvis inte indoeuropeiska stammar, utan de två ikke-indoeuropeiska folkslagen, hettiter som sägs ha befolkat den centrala och den östra delen av Anatolien, och hurriter, som sägs ha bott i Anatolien och norra Mesopotamien, redan 2300 f.Kr.
Senare blev både hettiter och hurriter uppslukade av den indoeuropeiska folkstammen hittiterna, som övertog området mellan ca. 2000 och 1700 f.Kr., men vars mäktiga imperium kollapsade ca. 1180 f.Kr., varefter frygierna, och efter dem kimmerierna (begge indoeuropeiska folkstammar), tog över.

Runt 1200 f.Kr. dominerades kustområdena av de antika grekiska folkstammarna, ionerna och lonerna, som grundade flera stora viktiga städer här, inte minst Bysantium (som senare kom till att heta Konstantinopel och idag heter Istanbul). På femte och sjätte århundradet f.Kr. blev den inre delen av landet erövrad av det hittills största imperiet, som världen har sett (mätt efter andel av världens totala befolkning), nämligen den persiska Akemenidiska-dynastin, som senare föll till fördel för Alexander den store (334 f.Kr.).

Efter Alexander den Stores död 323 f.Kr. blev området uppdelat i en rad hellenistiska kungadömen, som blev en del av den romerska republiken under det första århundradet f.Kr., vilket dock inte försvagade den grekiska kulturens inflytande i området, men tvärtemot ökade dess inflytande i en så hög grad, att de anatoliska språken och kulturerna – härunder hettitisk – dog ut helt.

Det romerska inflytandet tog först ordentlig fart 324 e.Kr., då den romerska kejsaren Konstantin I den Store valde Bysantium, som den nya huvudstaden för det romerska riket, och Bysantium (eller Byzántion, som den ursprungligen hette på grekiska) skiftade nu namn till Konstantinopel; uppkallad efter dess nya romerska härskare. Efter den romerska kejsaren Theodosius I den Stores död 395 e.Kr. – och den oåterkalleliga splittring av det romerska riket i en östlig och en västlig del – blev staden huvudstad i Det Romerska Riket, även kallad Det Bysantinska Riket, vilket varade ända till det Osmanska Rikets erövring av området 1453.

Precis som under de bysantinska romarnas styre upplevde Turkiet under osmanerna vitt olika perioder, varav några präglades av storhet, medan andra präglades av fall. En av de mest blomstrande perioderna under osmanerna var under sultanen Mehmet II, som erövrade landet från de bysantiska romarna och som renoverade mycket av den slitna infrastrukturen i landet. Under 1600- och 1700-talen upplevde landet däremot stagnation och förfall och nergången kulminerade i början av det tjugonde århundradet med först den ungturkiska revolutionen (1908), som framkallade en lång rad interna maktkamper i landet, och till slut förde 1:a världskriget till att landets maktcentrum blev besatt av franska, brittiska och italienska trupper från 1918 till 1923.

Den 29 oktober 1923 blev Turkiet deklarerad som republik med officeren från det turkiska självständighetskriget, Mustafa Kemal Atatürk, i spetsen. Atatürks vision var att omvandla det tidigare osmanska imperiet till en sekulär, demokratisk och republikansk nationalstat, varför man bytte huvudstad till Ankara, så att man fick distans till landets osmanska förflutna.

Och i denna spänning, mellan östlig och västlig kultur, mellan sekulär och islamisk världsbild, står landet än idag.

Valuta

Turkiets valuta, turkisk lire, infördes 2005 i förbindelse med en omvärdering av den dittills rådande valutan. I början av 2014 motsvarade en turkisk lire ca. 3,30 svenska kronor.

Valfri avresedag och reslängd på samtliga hotell